Förlossningen
Tänkte att någon kanske är intresserad av att höra hur det går till vid ett planerat kejsarsnitt?
Skriver lite i alls fall så får ni fråga annars. Skriver från mobilen så reserverar mig från eventuella stavfel ;)
Allt började med att vi på onsdagen åkte in till förlossningen där vi fick träffa barnmorskan, läkare och narkosläkare som alla förklarade sina roller vid ett kejsarsnitt. Dock var det inte just dom personerna som var med på vårt snitt.
Vi fick chansen att ställa alla frågor vi ville och läkaren berömde mig för att jag var så lugn.
Ärligt talat ja jag var sjukt lugn för jag tänkte mest att dom vet ju vad dom gör. Ingen ide att stressa upp sig för något man inte har någon makt över.
Alla kände och klämde på magen för att kolla att hon verkligen låg i säte, dom tog blodprov och blodtryck och allt såg bra ut.
Vi blev inskrivna och jag fick duscha för att skrubba av allt så jag verkligen var ren. Fick massa sterila grejer på sjukhuset att använda och sen var det dags att lägga sig i sängen för att sova lite. Vi fick besked om att vi var först ut för operation morgonen efter.
Skönt att vara först ut tänkte vi.
Morgonen efter skulle dom väcka oss klockan sex. Vi skulle rullas till operation kvart över sju.
Jag sov ingenting den natten och det slutade med att jag ringde på sköterskorna klockan kvart över sex för att ingen väckt oss då. Dom kom och lämnade fler dusch prylar och jag fick gå och ta en dusch till väldigt viktigt att vara ren.
Sen tillbaka till rummet och förbereda för operationen.
Jag fick en kateter insatt vilket jag tyckte var sjukt obehagligt. Det är nästan det värsta på hela operationen och det säger nog mest om hur bra det kändes med operation mer än om hur det är att ha kateter. Det gjorde inte ont. Det var bara obehagligt och jag kände mig konstant kissnödig vilket stressade mig.
Jag fick ligga kvar i min säng och halv åtta rullade dom ner oss till operation.
Där träffade vi Martin. Han är narkossköterska tror vi :) jag har lite dålig koll faktiskt för nu började jag bli rejält nervös.
Jag fick två nålar en i varje hand, sedan kopplades jag in till maskiner som mätte mitt blodtryck, syresättningen, hjärtat osv. Dom kopplade in dropp en i varje hand och sedan var det dags att byta till operationsbordet.
Tolga fick snygg operationsmössa och jag med.
Vid detta laget skakade jag ofrivilligt. Jag var inte rädd, bara lite stressad för man har noll kontroll. Väl inne i operationssalen fick jag sätta mig upp. Återigen den där j*vla katetern var obehaglig och med en stor mage var det inte jätte enkelt.
Martin min räddande ängel var med hela tiden och förklarade alla medicinska delar. Han höll koll på mitt blodtryck och hjälpte mig när dom skulle sätta spinalbedövningen. Här hade jag lite otur för min rygg var tydligen förskjuten och det var svårt att hitta rätt.
Den första narkosläkaren stack mig fyra gånger i ryggen och försökte förgäves sätta bedövningen. Det gör inte så ont. Mest rejält obehagligt när dom sticker och det som gör ont är när dom inte hittar rätt i ryggen.
En ny narkosläkare blev inringd och hon försökte även hon fyra gånger innan det äntligen funkade. Sweet! bör tilläggas att Tolga höll mig i handen hela tiden och var nog nästan mer plågad än jag av smärtan.
Martin hjälpte mig ner på bordet och benen försvann direkt jag kan säga. Så fort bedövningen tog så släppte all min ångest och Tolga satt vid mitt huvud och höll mig i handen. Dags att möta bebis! Vi var glada och förväntansfulla. Det var värt all smärta i världen för att få träffa vår tjej. Jag är faktiskt stolt att jag höll mig så lugn och bara lät allt hända
:)
Dom monterade upp allt iför operation och spände för så vi inte skulle se när dom tog ut henne. Jag hade Tolga vid min sida och Martin vid huvudet så han förklarade vad som hände osv.
Det är en stor lampa över operationsbordet och den reflekterar allt. Så jag smyg kikade lite på när dom skar, jag tycker sånt är läskigt men intressant.
En otroligt märklig känsla att känna allt dom gör men inte känna någon smärta. Jag fick hostattacker från förkylningen jag hade och det var sjukt läskigt, kändes inte som att jag fick någon luft för jag var ju bedövad/förlamad från brösten och nedåt.
Klockan 08.41 föddes vår lilla Marley Estela Mol. Först ut kom hennes lilla rumpa och sedan gick allt fort. Den underbara känslan när jag första gången hörde hennes skrik går inte att beskriva.
Tårarna rann automatiskt och det enda jag kunde säga var Åh! Tolga höll min hand och fick sedan sin dotter i famnen och det var så fint att se dom ihop!
Jag blev sydd och sedan fick jag agraffer i det yttre snittet. Hela tiden med min familj vid min sida. Jag blev väldigt illamående och fick hjälp av Martin att kräkas men så fort dom hade sytt färdigt försvann illamåendet igen och vi var redo för BB.
Jag mådde faktiskt väldigt bra och lyckoruset var fantastiskt! Vi fick komma upp till förlossningen igen först där dom vägde vår tjej och Tolga klädde på henne. Jag var bedövad i cirka 4-5 timmar efter operationen och då var jag sjukt glad för min kateter!
Sedan fick vi mackor och saft och kampen för att amma började.
När vi väl kom upp på BB senare så hade jag börjat känna av benen igen och var väldigt sugen på att komma upp och gå och slippa katetern. Jag var piggare och hade betydligt mindre ont än jag trodde!
Måste säga att vår förlossning var fantastisk på nästan alla sätt. Det gick snabbt, personalen var proffsig och trevlig och jag har ett jätte fint ärr som knappt kommer synas. Jag kände faktiskt ingen förlust över att inte få föda "normalt". Det viktiga var att vår pärla var äntligen här!
Om ni har några frågor så fråga på :)
Här kommer en bild på hur snittet ser ut nu lite mer än en vecka efter operationen
