Le Stephy

Jag undrar vad det beror på att man alltid försöka hålla fasaden uppe.
ständigt leende ständigt glad.
Och när den där fasaden väl rämnar så känner jag mig så oerhört utsatt och exponerad.
av någon konstig anledning så bygger jag numera murar.
jag gråter i det tysta, jag sparar det tills jag är ensam och ingen kan se.
gillar inte att känna mig sårbar.

När jag var yngre hade jag känslorna utanpå, alla kunde se hur jag mådde precis i den studen.
jag kunde inte konsten att dölja, att maskera känslorna.
En av mina lärare sa att man kunde läsa mig som en öppen bok.
Det känns som evigheter sedan.

Jag vet att jag har så mycket och det kanske är därför jag känner skuld för att jag ibland mår dåligt.
Jag känner mig skyldig, vad har jag att må dåligt för?
jag har en sambo och blivande man som jag älskar så det gör ont i hjärtat, och han älskar mig lika mycket tillbaka.
Jag har en familj som alltid stöttar och uppmuntrar.
Jag har så många underbara, vackra, fina vänner. Dom finns där när jag behöver dom.
Men ibland känner jag mig bara så totalt ensam.

Det känns lite som att jag flackar i vinden, utan någon fast punkt.
Utan ett självklart "gäng" av vänner.
Jag har så många utspridda som inte känner varandra eller som inte umgås i samma umgängeskrets.
Och det gör att jag ofta känner mig ensam och utanför.
Jag har alltid varit den som ringer, aldrig den som blir ringd.

Jag försöker gå den där extra milen, ge så otroligt mycket av mig själv att det ibland bara lämnar ett tomt skal kvar.
Det finns inget bättre än att göra mina nära glada och nöjda. att ge dom allt dom vill ha.
Det är så jag är uppfostrad.
Ibland önskar jag bara att jag kunde få lite mer tillbaka, som exempelvis att någon, kunde svara i telefonen, eller varför inte bara plocka upp den och fråga hur jag mår?

Jag vet jag borde inte klaga.
Men ibland känns verkligen livet tungt, även för den som utåt sett har så mycket att vara glad över.
Folk tror alltid att jag är så självsäker och stark, men även jag bär runt på en liten ledsen tjej på axeln som ibland väger så mycket att jag inte vet hur jag ska orka bära på henne.
Och just igår, just idag är sådana dagar då hon väger mer än hundra kilo.
den där ledsna tjejen på axeln.