monstret
Det pustar och stånkar
visar sina vassa tänder och klorna börjar sakta riva upp stora sår
känns som att luften tar slut och lungorna pressas samman.
förstånden tar slut lika snabbt som luften och låter långsamt monstret ta över
Monstret klöser och river och skriker i mitt huvud
säger till mig att något är fel
du borde undersöka, vända på alla stenar och vara misstänksam.
Det känns nästan som att förvandlas till en varulv.
någon gång i månaden tar det över.
gör mig till en hemsk människa.
Jag vill så gärna döva
döva den där hemska tanken
den onda, det giftiga som sprider sig genom hela kroppet som en
dödlig injektion.
Men när monstret tar över vill jag bara springa runt och slita strupar i stycken.
Be någon förklara, säga att dom inte har med mitt att göra.
Jag blir som den galna investeraren i Moulin Rouge filmen,
jag gnider min hatt och väser mellan sammanpressade tänder
"I don't like other people touching my stuff."
För i mina ögon är han min.
I mitt hjärta är han min
jag vill inte låna ut honom
inte ens för en kväll
Jag vill inte att någon ska titta in i dom ögonen och se allt fint jag ser.
han är min.
bara min.
Och jag vet att jag är hans.
Men när monstret tar över så är det som att allt rim och reson pyser ut genom öronen.
jag vet precis hur det börjar.
Han kommer hem och lägger inte mobilen på byrån som han alltid gör.
Han lägger den i fickan och när han ska sova ligger den bredvid
som en liten hund
som att han har något att dölja
Hjärtat börjar bulta.
Väntar på att han ska somna,
monstret börjar vakna
spinner
slickar sina tassar
skjuter rygg och gör sig redo för strid.
Inga belägg behövs
bara det där lilla
som jag vet att hon medvetet planterat
hon sår fröt
och monstret slukar det med hull och hår.
kriget bryter ut
det kriget jag hatar
som inte leder någonstans mer än till tårar.
som bara gör ont och inget bra.
monstret måste dö
för svartsjukan äter mig innifrån.
