en fundering
det gnager lixom i mitt huvud.
den där funderingen.
Jag hoppas att det är några som läser min blogg som har barn.
för jag undrar verkligen hur det verkligen ligger till.
En vännina till mig har barn, eller ja dom har två barn, är gifta, bor i hus, har karriärer.
och enligt min åsikt så har dom tappat sin kärlek.
när dom pratar i telefon är det bara så fort som möjligt med en irriterad ton typ som "du stör mig, ring inte"
när dom ses är dom "kalla" inga leénden bara det snabbast möjliga hej, hej då.
När vi pratar om det hävdar hon att jag bara ska vänta tills vi skaffar barn.
enligt henne tappar man bort varandra och prioriterar barnen framför kärleken.
jag vet att det kanske låter löjligt, men detta gör mig skit rädd för att skaffa barn.
verkligen det skrämmer skiter ur mig.
för mig har kärleken alltid kommit först.
det vi har tillsammans,
den där känslan som gör mig lycklig.
men självklart förstår jag att man får så mycket mer av ett barn. att kärlen blir större än en själv.
men jag vet inte om jag är redo att offra kärleken mellan en kvinna och en man för kärleken mellan en mamma och sitt barn.
jag vill ha båda.
jag vill leva i ett kärleksfullt förhållande med barn.
jag vill inte ha ett stelt förhållande där ena parten sover på soffan för att denne ska upp tidigare.
jag vill sova tillsammans tätt tillsammans med kärlek mellan oss som vi gör nu, trots att vårt förhållande har fyra och ett halvt år på nacken.
jag vet att jag är knäpp som funderar på sånna här saker nu. vi ska inte skaffa barn på ett par år.
men det oroar mig
I can't help but wonder... does the love really have to step a side in favour for a child?
Vännen, nu kanske inte jag är ngt strålande ex här ;) men jag vet många vars kärlek bara har växt sig ännu starkare när de skaffar barn. Som bara älskar varandra ännu mer. O tänk att få dela kärleken till denna underbara lila varelse. O många män älskar kvinnan ännu mer just för att hon är mamma till deras barn. Men visst, det finns dom som glider ifrån varandra, men de gör man ju även om man inte har barn. Det handlar ju bara om att man uppskattar varandra o inte glömmer bort varandra bara för all tid ska gå till barnet. Man måste prioritera sin vuxentid tillsammans =)Dessutom, är det menat att det ska va ni så kommer det va det =)
Jag håller fullständigt med dig.
Jag funderar också på det där med att när man skaffar barn så är kärleken över. Så jag är med jätte rädd för den dagen man ska skaffa barn.
Sedan har jag pratat med många som har barn men dom säger tvärtom. Men jag vet inte, jag håller med dig jag är med rädd för jag vill ha det som jag har nu med massor av kärlek och inte det där kalla. Så du är inte ensam av att känna så.
Tack för en trevlig blogg förresten.
Läser varje dag om jag kan = )
Ha det bra !
Jag har också funderat på det en massa, intressant att du tog upp det. Jag har tänkt precis samma tankar, är det värt att offra det underbaraste man har? sånt man bara trodde fanns på film.. För när ens förhållande e perfekt så tvivlar man ju på att det kan bli bättre, man tänker ist att det kan bli förstört.
Hej!
Detta är första gången jag läser din blogg. Jag har själv barn men lever ej ihop med hennes pappa. Att vi lämnade varann berodde inte på att vi skaffade barn utan många andra omständigheter. Jag har vänner som lever ihop med papporna till deras barn och deras förhållande har bara blivit starkare. Jag tycker inte att du ska oroa dig, känner du att kärleken till din man är stark så kommer ett barn inte göra kärleken mindre utan tvärtom :)
