Le Stephy

Folk frågar mig ofta eller ja i princip alltid hur jag kunde flytta från Stockholm ner till lilla Karlshamn.
Jag har aldrig tyckt att det var ett dåligt val.
aldrig saknat stockholm.

Men plötsligt händer det.
Mitt liv i stockholm känns som ett annat liv.
alla minnena alla vännerna, tillhör dom egentligen inte någon annan.
vem var hon?
tjejen som bodde i stockholm?
Lämnade jag kvar henne på vägen eller växte jag bara upp?

Ibland kommer det som en flodvåg över mig.
saknaden.
minnena.
När vi stod i kön till Gallerian, hetaste stället att vara på när man var 15. under efterdyningarna av vattenfestivalen fick dom för sig att ordna "disco" inne i Gallerian.
hur coolt som helst.
Jag var 13 och skulle fylla 14, tittade stint i ögonen på vakten som sa precis det att jag såg ut som 13 skulle fylla 14, och jag sa kaxigt, men jag är 15. Leg kunde dom inte be om för det var orimligt att tro att 15 åringar skulle släpa runt på Leg.
Knappt något smink, fortfarande så oskyldig.

Två år senare, i kön till uteställena med syrrans Leg i en svettig hand, rabblade personnummer i  huvudet och försökte komma ihåg hennes mellan namn.
som vi dansade.
på alla ställen vi kunde komma in på. alla sunkiga ställen man idag vägrar gå på. alla klubbar som städigt bytte namn. Klackarna så höga att vi knappt kunde stå. tofflorna i handväskan så man slapp krypa hem.
alla hak i stan utforskades. East, Stacy's, Momba, Crazt horse, Berns, Soap, Spybar, Kharma, Window, Viperroom

blott 16 år och redan hård.
lärt sig den hårda vägen att se vuxen ut men ändå vara så sjukt naiv och osäker på insidan.
korta kjolar och urringade linnen. visa upp så mycket hud som möjligt.
Flörtade oss in på East, milla använde samma Leg som sin syrra,  23 års gräns, jag bjöd på ett leende och slapp visa leg, gled förbi och kände mig som kung i baren.

Linda och jag hand i hand genom staden. varma sommarnätter med ömmande fötter och hår som stod åt alla håll, smetigt smink och ett cigg i mungipan sjöng vi hela vägen hem.
så härligt omedvetna om vad som kommer sen.
när livet var så enkelt.
En fest och musiken var soundtracket till vårt liv. Fest varje fredag och lördag, ibland till och med onsdag.
Hon en Schlager princessa och jag en Hiphop Rn'b tjej. gick till ställen med flera dansgolv, lite vick på rumpan på ena dansgovlet och händerna ovanför huvudet på nästa.
När onsdagarna slog hårt sov vi oss igenom torsdagarna på gymnasiet, med solglasögon på och en vattenflaska bredvid.

Pharell Williams på Stacys pyttescen tillsammans med Sean Paul.
Gratis konserter överallt.
Salsafestivalen i Kungstagården, resturangernas dag.
en fika sent på kvällen ute på kungsgatan med en vattenpipa, folk som gick förbi och inte visste bättre trodde man satt och rökte på.

allt det där jag saknar.
det finns så mycket.
men mest av allt saknar jag den jag va då.
spontan, levnadsglad och galen.

men livet ändras och man växer upp, man prioriterar andra saker. mognar.

Men det jag insett, kanske mer nu på sistone, är att jag älskar Stockholm för att staden alltid tycks pulsera, huserar så många olika typer av människor, på många sätt så förlåtande, på många andra så oförlåtande.
jag saknar promenaderna genom stan.

Stockholm i mitt hjärta.

förlåt för ett virrigt inlägg. många minnen på en gång