Le Stephy

sa aldrig att just du anonym skulle sluta kommentera eller sluta skriva

det är ju fler som är anonyma i min blogg ;)
alla som inte skriver namn blir ju automatiskt anonyma,
så du behöver inte ta åt dig!

jag blir ledsen när folk tror sig veta saker om mitt liv.
jag skaffade bloggen för att jag ville kunna vara brutalt ärlig,
jag blir inte arg om någon rekommenderar nötter eller hur jag ska äta min gröt
det är ju bara tips.

jag blir jävligt förbannad när någon i olofström sitter och skriver att min kille är för snäll mot mig och jag är för svartsjuk.
ja han är sjukt snäll
och ja jag är sjukt svartsjuk.
så
nu har vi det avklarat.

är det någon som har ett bra förslag på hur man ska komma över svartsjuka?
funderar helt seriöst på att gå till en psykolog.
vad beror min svartsjuka på?

kan det bero på att när jag var liten brukade min mamma lämna oss när hon var förbannad?
bara försvann i ett moln av svordommar och kunde vara borta i fler timmar.
och jag grät och grät tills hon kom hem.
hon minns det inte ens.
jag minns det som det vore igår.

kan svartsjukan bero på att alla killar jag verkligen älskat varit otrogna?
svikigt mitt förtroende gång på gång igen?

kan det bero på att jag blev brutalt mobbad under hela 7:e och 8:e klass?
Att dom spottade i mitt skåp och skrev lappar där dom önskade mig döden.
kallade mig fet och att jag såg ut som en gris?
då alla mina vänner vände mig ryggen, jag var helt ensam. inte en endaste vän stod vid min sida.
och jag hade inte ens gjort något fel.
jag hade hånglat med fel kille och berättat det för fel "vän"

Kan det bero på att jag kan räkna  på ena handen antal gångerna min pappa sagt att han älskar mig?
för att han är känslomässigt okapabel att uttrycka sin kärlek?
har jag daddy issues?

Kan det bero på att min bästa vän i hela världen var modell snygg och alla killar ville ha henne,
medans jag bara var den fula kompisen?

Allt jag vet är att jag har sjukt dåligt självförtroende, jag är inte en sån person som tror mycket om mig själv.
tvärtom, när jag gör något som jag blir riktigt nöjd med blir jag förvånad.
typ kan jag gör såna fina grejer?

visste ni att innan jag ens flyttade till blekinge tyckte jag inte att jag var bra på något.
jag tyckte min liv sög och att jag var kass på allt.
Jag hade absolut inte hittat min plats i livet.

och jag vet.
jag hänger ut mig själv.
men det är så himla många som tror att min liv är perfekt.
att jag förtjänar att få lite skit i livet eftersom allting går så enkelt för mig.
kan säga att inget går enkelt för mig.

jag har fått kämpa som ett jävla djur för allt jag har!

jag har själv betalt min utbildning, tagit ett lån på 120 000 kr. jag gick upp varje morgon klockan 05.15 och satte mig på tåget ner till malmö med magen i uppror på grund av min kroniska magsjukdom  IBS. Det var jag som slet som ett djur varje dag för att prestera. kom hem klockan 20.30 på kvällarna och upp igen dagen efter.
jag ville verkligen bli frisör.
så jag kämpade och jag gjorde det.
men det var fan inte enkelt!

När jag lärde känna tolga för åtta år sedan så tittade jag på honom och såg en fantastisk människa.
jag visste att han var en kille som jag "borde" vara med.
tyvärr så var jag med hans idiot till kusin och var lite väl förälskad i honom vi det tillfället för att göra slut.
Tolga och jag utvecklade en sällsynt vänskap. vi blev riktiga vänner, som ringde varandra varje dag. som pratade i flera timmar och tog hand om varandra.
jag minns att jag brände en skiva åt honom med lugn musik på. vår musik. trots att vi bara var vänner.

jag minns när vi stod där med nästipparna mot varandra första gången, vi var bara 16 år då.
jag i ett förhållande med hans kusin. tolga singel.
jag bangade. jag drog mig undan, våra läppar möttes aldrig då.
när det första gången tog slut mellan mig och mitt X så ringde jag tolga och grät.
minns att jag insett någonstans att tolga var ju den killen jag ville vara med.

Problemet var bara det att han träffat en speciell person för honom. Emmelie.
Vår historia är lång.
Vi har kännt varandra i åtta år.
jag har alltid älskat tolga på ett eller annat sätt sedan jag lärde känna honom,
han är min speciella person.
jag har alltid trott att jag ALDRIG skulle kunna få en kille som Tolga.
en så fin, snäll, omtänksam och underbar person.
för det är han verkligen.

och för lite mer än fyra år sedan så tog det slut mellan Emmelie och Tolga.
jag försökte vara en vän,
säga att allt skulle ordna sig.
att han skulle åka och prata med henne, ta med sig blommor allt skulle lösa sig.
dom älskade ju varandra.
det gick inte som planerat.
universum hade en annan plan för Tolga Mol.

plötsligt
så fann vi varandra.
vi hade tagit hand om varandra i över fyra år.
stöttat varandra genom förhållanden.
hållt handen i smyg under täcket.
stått med nästipparna tätt ihop och precis undviktigt en kyss
skrattat
gråtit
allt tillsammans.
hur kunde jag inte se det då?
det var ju självklart att vi skulle vara tillsammans.

vi har något så mycket mer.
en sån djup kärlek och vänskap.
och jag har alltid varit en tjej med hett humör, som gapar, skriker, slänger skor och är allmänt tokig när jag är arg.
tolga har lärt mig så mycket.
han gör mig till en bättre människa.
han gör att jag orkar dagen.
han är min bästa vän, min partner och så som universum vill, min blivande man. mitt liv.
det kan jag inte förneka

och jag vet.
jag borde inte vara svartsjuk.
men det är bara så förbannat svårt när jag kämpat så länge för att få komma dit jag är idag.
livet har kännts så tungt så många gånger.
och så många gånger har han gjort att jag orkar.
jag kan inte förlora det enda av vikt jag har.
han står högst upp på min lista.
han är min speciella person.
och jag vill aldrig någonsin vara utan min tolga.

förlåt för uppsattsen.
men tyckte det va dags att hänga ut allt. ber om ursäkt för eventuella stavfel.